Äntligen är 2016 över, året som inte blev som jag tänkt. Året som det känns som allt gått emot mig på hästfronten.

 

2016 har helt klart varit skadornas år, skadorna har kommit, gått och bestått. Värsta domen var helt klart Emils gaffelbandsskada, hur skulle/ska framtiden se ut? Tårarna har runnit och runnit och när det känts som att det äntligen har varit över med skador så det bara dykt upp nya, som ett bred på posten. Men nu hoppas jag att det är slut på skadorna, på ett väldigt väldigt långt tag. 

 

Året då det tuffa beslutet om att lägga ut Turbo på annons kom. Det har varit många om och men, men jag tror att det kommer bli bra tillslut.

 

Detta året har också bjudit på bra stunder, jag köpte Prinsen. (Som dessvärre också står på vila pga veterinär behandling). Men jag är övertygad över att det kommer bli bra tillslut. Jag är nöjd med mitt köp trotts allt. Tävlingsresultaten har varit bättre än någonsin och det är jag stolt över. Jag har fått köra fina hästar och det är jag så tacksam över. Jag har utvecklats och fått nya kunskaper, både med hästarna och som person. Ribban är satt snäppet högre och jag letar ständigt saker att kunna göra bättre, för att bli bättre. Jag har jobbat mer än någonsin och att kunna säga att jag betalar Prinsen helt själv känns otroligt bra, jag är stolt över mig själv.

 

Jag är enormt laddad och taggad på 2017, bloggen ska hållas igång och drömmarna med hästarna fortsätter. Emil ska komma ut på banan igen, Prinsen ska debutera och det perfekta hemmet åt Turbo ska hittas. Emil ska snart på återbesök igen och se hur han tagit igångsättningen, veterinären ska snart ut igen och kolla hur Prinsen är i benen efter 14 dagar på metacam och vila. Allt kanske låter ganska oklart men tillslut så borde väl saker och ting bli bra? Jag ska iallafall ge gärnet som vanligt, för allt ska vara värt det i slutändan.